Kristianstad står liksom resten av kommunsverige inför ett kärvare ekonomiskt läge. När nu det sittande alliansstyret, med stöd av sverigedemokraterna, beslutat om oförändrade budgetramar i planeringsförutsättningarna inför budget 2020 till samtliga förvaltningar skulle man kunna tolka detta som ett fegt icke-beslut. Men tvärtom är det ett högst ideologiskt ställningstagande. Oförändrad budgetram innebär att de 2 förvaltningar som påverkas mest av ökad efterfrågan dvs barn- och utbildningsförvaltningen samt omsorgsförvaltningen får stå för hela kommunens besparingsbehov. Det vill säga att när elevantalet ökar får de som redan går i skolan det sämre. Till hösten kommer antalet elever vara 140 fler en de varit under våren. De verksamheter som påverkas av ökade barn- och elevantal eller fler äldre och sjuka är just de kommunala kärnverksamheterna!
Redan under innevarande år är det ökade barn- och elevantalet underfinansierat till motsvarande 17,7 miljoner. När beslutet togs i november 2018 om den nuvarande budgeten 2019 står det “Utöver de direkta budgetförstärkningarna till nämnderna har 25 mkr reserverats för att säkerställa höjd bemanning inom omsorgsverksamheter och en oförändrad skolpeng”. Detta är ett direkt citat och var tänkt som en garanti att dessa nämnder skulle kompenseras för volymförändringar utifrån det faktiska behovet i efterhand. Denna beslutsformulering vill alliansstyret inte längre kännas vid.
Barn- och utbildningsnämndens budget är byggd på en stor mängd statsbidrag som är konstruerade på ett sätt som ska förhindra att kommunerna minskar på skolans resurser. Detta innebär att de avräknas i samma takt som genomförda besparingar. Skulle BUN minska verksamheten motsvarande 10 miljoner så blir besparingen endast 5 miljoner då statsbidragen minskas i motsvarande takt. BUN har äskat 58,5 milj för ökade volymer i budget 2020 för att kunna bedriva skolverksamhet med dagens ambitionsnivå. Enbart besparingar skulle med gällande statsbidragskonstruktion innebära verksamhetsneddragningar på nästan 120 miljoner. Eventuella förändringar inom skolområdet ger dessutom oftast bara halvårseffekt då den organisation som drar igång inför höstterminen förutsätts gälla vårterminen ut. Vi socialdemokrater önskar alliansstyret mod att prioritera barn och elever, men även äldre och sjuka.
Dåliga byggkonstruktioner från 60- och 70-talet tvingar kommunen att investera i ny- eller ombyggnationer för miljarder. Detta kommer vi tyvärr inte undan. Men här måste vi också tänka långsiktigt vad gäller organisation. Skollokaler i all ära, men det är verksamheten som bedrivs i dem som gör skillnaden.
Birgitta Olsson, lärarförbundet, skriver “en bra skola är nyckeln till framtiden för alla unga individer som växer upp och en förutsättning för deras förmåga att bidra till samhället i framtiden”. Vi håller verkligen med. Det är i förskolan och skolan som det livslånga lärandet startar och här läggs grunden för ett gott framtida liv för den enskilde, men även en långsiktigt positiv samhällsutveckling. Då är det vår förbannade skyldighet att göra allt som står i vår makt att åtminstone säkra den rådande skolpengsnivån. Vi socialdemokrater har i vårt förslag gjort tydliga prioriteringar på de områden som bygger långsiktigt välstånd och önskar att alliansen hittar samma mod.
Ulrika Tollgren (s), vice ordf i Barn- och utbildningsnämnden
