Den politiska debatten i Sverige är på sitt sätt mycket positiv. Det låter kanske konstigt att säga det, nu när det antidemokratiska SD tycks nå allt högre höjder och socialdemokratin ansätts hårt från högern. Det som ändå är positivt i sig är att de politiska motståndarna för att nå framgång alltid måste relatera till traditionella socialdemokratiska välfärdsfrågor.
Det är bara genom att lyfta fram en välfärd för alla som det går att vinna val. Vad det handlar om är trovärdighet. Retoriken från SD är att säga ordet ”folkhem” så många gånger som möjligt, och tro att det ska slå an en ton av gammal hederlig socialdemokratisk politik, fast nu i SD-tappning. De lyckas dessvärre rätt bra och når i opinionen bortåt 20 % av väljarna med sitt i grund och botten unkna budskap.
Från den andra högern målas bilden av välfärdens möjligheter upp genom att i allt hätskare ordalag beskriva socialdemokratin som näringslivsfientlig och att den sanna välfärden byggs genom ökade klyftor och lägre skatter. De argumenten är enklare att tampas med än den sverigedemokratiska retoriken.
Högerns budskap om den näringslivsfientliga socialdemokratin kan i dagarna ställas mot att något som kallas Global Innovation Index 2017, utsett Sverige till världens näst bästa innovativa land.
https://digital.di.se/artikel/rapport-sverige-varldens-nast-mest-innovativa-land
Enligt World Economic Forum är svensk konkurrenskraft i världsklass, på sjätte plats i en ranking som omfattar 138 länder.
https://www.sydsvenskan.se/2016-09-28/svensk-konkurrenskraft-i-varldstopp
Beträffande ökande klyftor så är det svårt för högern att hävda att sänkta skatter för de som tjänar mest ger en bättre välfärd för det stora flertalet. Just nu har den internationella organisationen Oxfam berömt Sverige för att vara världens bästa land på att motverka klyftor.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6738722
OECD ger Sverige gott betyg i frågan och så gör också nobelpristagaren i ekonomi, amerikanen Joseph Stiglitz. Samtliga i positiv mening.
Högerns påståenden om hur uselt det går för Sverige stämmer helt enkelt inte.
De så kallade ”sverigedemokraterna” jobbar hårt på att bli betraktade som ett normalt parti. Dess praktik, dess företrädare och dess program har partiet dock emot sig. Undertecknade röd ros har tidigare belyst det partiets antidemokratiska karaktär.
https://akommun.se/2016/09/visst-ar-sverigedemokraterna-rasister/
Programmet ger en mycket god bild av det antidemokratiska anslaget. När Björn Söder säger att judar och samer inte kan tillhöra den svenska nationen så är det inget misstag, det står så i programmet, som är väldigt noga med att definiera vem som tillhör den svenska nationen och vem som inte gör det. Den moderna västerländska demokratin bygger annars på att det är medborgarskapet i en stat som ger en person rättigheter och skyldigheter. Inte tillhörigheten till något ganska diffust nationsbegrepp. Men så icke när det gäller SD. I deras samhälle kan man förvissa vara medborgare i en stat men ändå inte tillhöra nationen. Vad detta i praktiken kan innebära är oklart, men ganska förskräckande. Ska till exempel de som inte tillhör nationen bära något särskilt märke på kläderna? Att SD nu befinner sig långt ut på högerkanten, även om de bedriver en svulstig folkhemsretorik, står alldeles klart. Det märktes bland annat tydligt i synen på kravet på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar, som SD sa nej till.
Nåväl, det allra mest förskräckande är ändå att det finns andra politiska krafter som jobbar hårt med att ”normalisera” SD. Moderaterna pratar inte längre om SD:s nazistiska rötter, utan om dess ”auktoritära” rötter.
För viss höger, även bland vissa som kallar sig liberaler, är hatet mot socialdemokratin så stort att ett närmande till SD tycks vara att föredra. Det argumenteras för att ”man måste ju kunna prata med dem”.
Men liberaler borde vara dödsförskräckta för SD, vilket Csaba Perlenberg på den liberala Kvällspostens ledarsida så tydligt uttrycker det, i en kommentar till hur Carolin Dahlman på liberala Kristianstadsbladet resonerar.
https://www.expressen.se/kvp/ledare/csaba-perlenberg/beroringsskracken-om-sd-ar-en-martyrfantasi/
Carolin Dahlman har här uppenbarligen hoppat i galen tunna och förmår nog inte ta sig loss ur den. Intrycket är att hon argumenterar allt mer högljutt för en sak som utgör ett direkt hot mot den liberala demokratin.
Ett intressant grepp tas nu av den socialdemokratiska tidskriften Tiden och den liberala tidskriften Liberal debatt. De ser nu att socialdemokrater och liberaler har ett stort värde av att gemensamt bekämpa de inskränkta och frihetsbekämpande idéer som bland annat SD står för och för människors frihet. Något för en liberal skribent som Carolin Dahlman att begrunda.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/4alKo/friheten-ar-hotad–ni-maste-borja-prata
Apropå detta om liberalism och liberala värden så påminner undertecknad sig om en av liberalen Per T Ohlssons krönikor i Sydsvenskan för ett par år sedan. Det handlade om liberalismen i Europa och om varför de liberala partierna är och har varit ganska små. Per T Ohlssons svar på det är att de liberala traditionerna till stor del burits av de socialdemokratiska partierna i Europa och det därför inte behövts några stora liberala partier.
Det förefaller vara oerhört långt från ledarskribenten Carolin Dahlmans liberalism. I ett svar på Facebook på vad hon anser skatten ska bekosta svarar hon polis, militär och rättsväsende. Det kallas för ”nattväktarstaten”, idén om en stat där allt det gemensamma ansvaret för välfärdsfrågorna är borta och det bara är lag och ordning som är en stats uppgift. Det är en förfärlig och omodern samhällsuppfattning! Tack och lov omfattas den uppfattningen inte av särskilt många.
Som undertecknade röda ros inledde med; det är välfärdsfrågorna som är i fokus och som kommer att vara det inför nästa års val. Eftersom de flesta partier vill likna socialdemokraterna och saluföra sig som välfärdspartier, kanske det ändå är lika bra att rösta på originalet.
